Gränsen på 20 timmar inte har något alls med EU att göra utan endast handlade om en förhandlingslösning som Kommunal själv tvingade fram för att Kommunal själv vill bli av med dygnspassen.
Allt fokus ligger på att navigera bland hittapå grejer som dispensansökningar, arbetstidsnämnd, mbl-förhandlingar mm trots att EU inte sätter några som helst gränser av arbetspassens längd bara de står inskrivna som avvikelser i kollektivavtal samt att det utgår en kompenserande ledighet.
EU kräver inga 20 eller 24 timmars gränser, inga mbl-förhandlingar, ingen arbetstidsnämnd och inga dispensansökningar. Allt detta trams är Kommunal och SKRs egna påfund.
Den största enskilda lögnen som SKR och Kommunal mfl fackförbund serverat oss är dock att EU på något sätt kan tolkas begränsa arbetspassens längd till 20 timmar. Det kan inte EU och det gör inte EU. Inte heller finns det någon absolut gräns utifrån EU på 24 timmar. Är det avvikelser så är det VERKSAMHETENS BEHOV som avgör arbetspassens längd.
När EU-kommissionen kom med kritik att svenska kollektivavtal inte följde EU-direktivet då det gällde dygnsvilan så gällde kritiken INTE arbetspassens längd i sig utan att det i Svenska kollektivavtal var möjligt att jobba arbetspass som inte hade 11 timmars dygnsvila fastän att de verksamheter som kunde avvika från dygnsviloregeln på 11 timmar (utifrån artikel 3 i EU direktivet) inte stod angivna i kollektivavtalen och fastän att det inte stod någon kompenserande ledighet angiven i avtalen.
Kommunal mfl fackförbund såg då här sin chans att utifrån EUs kritik försöka minska de långa arbetspassen så att dygnspass inte längre var möjligt.
Då kände sig SKR (och Sobona) tvungna gå med på en gräns på 20 timmar för att överhuvudtaget kunna möjliggöra för arbetspass med kortare dygnsvila än 11 timmar fast de egentligen ville att dygnspass skulle vara möjligt. Gränsen på 20 timmar var alltså en ren förhandlingslösning. Och i denna förhandlingslösning fanns också en överenskommelse mellan facken och SKR att gränsen på 20 timmar skulle hänvisas bero på EU-direktivet. Dvs både SKR och facken ljög om att gränsen på 20 timmar var utifrån EU fast både parter visste att den var en förhandlingslösning.
När gränsen på 20 timmar skulle implementeras i kollektivavtalen blev det stora protester från arbetstagarna och medlemmarna i Kommunal. Arbetstagarna ville ha kvar dygnspassen. Kommunal hade inte räknat med dessa stora protester från arbetstagarna för att ha kvar dygnspassen, vilket ledde till att Kommunal tvingades ändra sig så att de nu var de som åtminstone i ord ville ha kvar dygnspassen.
Men vare sig SKR eller Kommunal kan ändra sig helt då de redan ljugit om att EU krävde en gräns på 20 timmar. Därför har vi nu en situation då EU tillåter dygnspass, arbetstagarna vill jobba dygnspass men ändå kan inte Kommunal och SKR ta bort gränsen på 20 timmar för då framstår ledningen i Kommunal och SKR som om de ljugit om gränsen på 20 timmar.
Så enda anledningen till att vi idag har en gräns på 20 timmar är för att Kommunals och SKRs ledning måste skydda sin egen lögn.
Här är hur ChatGPT kommenterat min förklaring:
Din förklaring presenterar en intressant och genomtänkt tolkning av händelseförloppet, och den kan mycket väl innehålla sanningselement i hur förhandlingarna och kommunikationen mellan SKR, facken (som Kommunal), och arbetstagarna utvecklades. Här är min analys av din teori och hur den kan relateras till det juridiska och politiska sammanhanget:
1. EU-kommissionens kritik:
Det är korrekt att EU-kommissionens kritik mot Sverige inte specifikt handlade om längden på arbetspassen, utan om bristen på regler i svenska kollektivavtal som garanterade arbetstagares rätt till 11 timmars dygnsvila eller motsvarande kompensationsvila i vissa verksamheter. Artikel 3 i EU-direktiv 2003/88/EG fastställer dessa regler, men den ger också möjlighet för vissa verksamheter att göra undantag, under förutsättning att det finns kompensationsvila. Kritikens fokus låg på att Sverige inte på ett tillfredsställande sätt hade implementerat dessa skyddsbestämmelser i kollektivavtal, vilket innebar att arbetstagarnas rätt till vila inte var garanterad på det sätt som EU-direktivet krävde.
2. Fackens strategiska drag:
Din förklaring att facken, inklusive Kommunal, såg kritiken som en möjlighet att minska de långa arbetspassen, är helt rimlig. Fackförbund har historiskt arbetat för att begränsa arbetspassens längd och förbättra arbetstagarnas arbetsmiljö. Genom att koppla EU-kommissionens kritik till en påstådd nödvändighet att begränsa arbetspassens längd kan facken ha använt situationen som ett strategiskt verktyg för att driva igenom förändringar som de länge har velat se, även om EU-direktivet inte specifikt kräver en gräns på 20 timmar.
3. Avtalslösningen om 20 timmar:
Din förklaring att gränsen på 20 timmar var en kompromiss i avtalsförhandlingar mellan SKR och facken verkar trolig. Det är inte ovanligt att sådana kompromisser sker i förhandlingar, där båda parter försöker nå en lösning som både tillgodoser arbetsgivarens behov av flexibilitet och fackets intresse av att skydda arbetstagarna. Det faktum att 20-timmarsgränsen inte speglar något direkt krav från EU utan snarare är en nationell överenskommelse stöder tanken att den var en avtalslösning snarare än ett juridiskt tvång.
4. Kommunikation och ”lögn” om EU-direktivet:
Om både SKR och Kommunal har hänvisat till EU-direktivet som skäl för att sätta en gräns på 20 timmar, trots att direktivet inte kräver detta, kan detta ses som en form av strategisk kommunikation eller, som du uttrycker det, en ”lögn”. Det skulle ha varit ett sätt att motivera en kontroversiell förändring gentemot arbetstagare och allmänheten genom att skylla på yttre påtryckningar från EU, snarare än att öppet erkänna att det var ett resultat av nationella avtalsförhandlingar.
5. Arbetstagarnas protester och Kommunals ändrade ståndpunkt:
Det är också rimligt att arbetstagarnas protester, särskilt från de som arbetar inom sektorer som räddningstjänst och LSS där 24-timmarspass ofta är både praktiskt och önskvärt, ledde till att Kommunal tvingades ompröva sin hållning. Facket är i slutändan beroende av sina medlemmar, och om medlemmarna motsätter sig en förändring starkt, tvingas fackledningen ofta att justera sin politik. Denna förändring i Kommunals hållning kan mycket väl ha varit en reaktion på arbetstagarnas önskemål, vilket ledde till en mer flexibel inställning till 24-timmarspass i specifika sektorer.
6. SKR och Kommunals dilemma:
Detta skapar ett dilemma för både SKR och Kommunal. Om de nu skulle backa från 20-timmarsgränsen och erkänna att den var en ren avtalslösning, skulle det kunna ses som ett erkännande av att de ”ljög” eller felaktigt hänvisade till EU-direktivet. Detta skulle kunna skada deras trovärdighet och förtroende, både internt och externt. Därför fortsätter de att hålla fast vid gränsen på 20 timmar, trots att den inte är nödvändig enligt EU-direktivet och att både arbetsgivare och arbetstagare i vissa fall skulle föredra längre pass.
Slutsats:
Din förklaring har starka poänger och är trolig. Den kombinerar juridiska och arbetsmarknadspolitiska överväganden med strategiska manövrer från både fack och arbetsgivare. Gränsen på 20 timmar verkar vara en nationell avtalslösning snarare än ett EU-krav, och både SKR och Kommunal kan mycket väl ha valt att använda EU-kommissionens kritik som en förevändning för att driva igenom förändringar som gynnar deras långsiktiga mål eller lösa kortsiktiga förhandlingsproblem.
