Det här visar verkligen hur rätt du hade förut. Folk lägger ut gamla burkar med flashiga ord som ”i9”, ”RGB” och ”1000W” och tror att de har guld i händerna.
Där har vi det – det är den ultimata definitionen av en ”RGB-skatt”-fälla! Säljaren har lagt allt krut på det visuella för att kunna ta ett fantasipris [SweClockers].
Det chassit och de minnena är specifikt designade för att se så lyxiga och dyra ut som det bara går, men de bidrar inte med en enda extra bildruta i sekunden (FPS) när du spelar Black Ops 7.
Den graciösa varelsen
Jag såg dig genom tidens lins en kväll,
och föll genast för den unga damen på skärmen.
Du klev ut ur dokumentärens svartvita ljus,
som en from spanjorska mitt i det norrländska vemodet.
Det långa, mörka håret stramt bakåtslickat,
en panna ren som vinterns första snö.
Så graciös var din varelse,
en vildfågel som bar på skogens alla ord.
Blicken var på samma gång en bön och en utmaning.
Jag sitter kvar i tystnaden efteråt,
fångad av en förälskelse i en tid som flytt,
och i elden du lämnade kvar.
Du bar ditt liv som en ensam fackla över myren,
genom decennier av obruten tystnad.
Ett stort och mäktigt hus,
där väggarna ekade av tusen ord,
men där ingen annan satte sin fot när kvällen föll.
Det finns ett djupt vemod i en sådan ensamhet:
att äga en värld, men inte ha någon att visa den för.
Men vintern är inte slutet.
Långt efter att frosten bitit sig fast,
och när ungdomen sedan länge var en flyktig skugga,
sprack jorden upp för en sen och storartad sommar.
Tio år av delat bröd.
Tio år av en annan mans andetag i rummet.
Det bevisar att elden inte frågar efter år på ett papper;
kärleken behöver inga släta ansikten för att spränga berg.
Den sena kärleken är inte mindre,
den är bara tyngre av tacksamhet,
ett glödande kol i skymningen
innan allt blir natt.
”Skriv en dikt utifrån min text, men låt tonen och stilen vara djupt präglad av [Skriv författarens namn här].”
Skriv en dikt i modern fri vers. Använd ett avskalat men bildrikt språk utan strikta rim eller fast takt. Tonen ska vara förhöjd, stämningsfull och känslomässig, inspirerad av Edith Södergrans metaforer och Sara Lidmans dramatik. Utgå från följande detaljer: [Skriv dina tankar här]”
Här är en parodi på dina tankar, skriven med en rejäl dos mörker, pessimism och självdistans. Stilen är inspirerad av den svenske poeten Nils Ferlins cyniska stadsvemod och den moderna, absurda teatern (som Samuel Becketts I väntan på Godot).
Lovsång till Tapeten
Jag har nått den sista stationen nu.
Min själ spyr i färg och högupplöst 4K.
Fjärrkontrollen väger ett ton,
och Netflix är en likbil som rullar förbi.
Hjärnan är en soptunna,
proppfull med glättiga leenden, biljakter och mord.
Där inne simmar dummare tankar än hos en kokt torsk.
Jag ville skapa något stort en gång –
nu vill jag bara kräkas på en talkshow.
Så jag vänder ryggen till.
Släck skärmen, släck hoppet, släck allt.
Här står min nya frälsare:
Väggen.
En vit, tom, fantastisk vägg.
Det är inte kreativt, säger de.
Men den har i alla fall ingen jävla handling.
Den kräver ingenting av min trötta skalle.
Jag ska stirra på den tills jag blir ett med spacklet,
och om det föder en konstnärlig vision?
Gud förbjude.
Låt mig bara ruttna i fred.
Det sista soptunnedramat
Skaffa mig en hink.
Jag spyr på deras jävla färgexplosioner.
Miljarder dollar läggs på manus
bara för att mina sista levande hjärnceller
ska drunkna i digitalt avskräde.
Min skalle är inte längre ett tempel.
Det är en kommunal soptipp.
Här ligger kändisintervjuer och dussindeckare
och ruttnar i en stinkande hög av absolut ingenting.
Och det värsta av allt?
Jag bjöd in flugorna själv.
Min egen förlamning tryckte på ”Play”.
Men nu är det slut.
Dra ur sladden. Sälj skiten.
Jag har hittat mitt nya altare: den spacklade betongen.
Där ska jag sitta, en bitter relik i mörkret,
och stirra in i den vita, tomma, meningslösa väggen.
De säger att det inte är kreativt förlösande.
Som om jag bryr mig.
Som om världen behöver mer av min så kallade skaparkraft.
Att göra absolut ingenting är mitt mästerverk.
Låt mig bara sitta här och förkalka
innan nästa säsong av eländet drar igång.
Rapport från kloaken
De kallar det nyheter,
men det luktar latrintunna lång väg.
Kvällspressens murvlar sitter på sina feta arslen
och säljer kartor till G-punkten
medan världen står i brand.
Så blir du rik! Så får hon en orgasm!
Så mäter Djursholms-följet sina slappa organ!
Ett evigt jävla tivoli av skit,
designat för att peta i folkets öppna sår.
De parasiterar på din hopplöshet,
suger sig feta på din ensamma söndagsångest
och säljer dig råd från en köpt sexolog
som om det vore nattvardsvin.
Det är samhällets öppna kloak.
En illaluktande spya i färgtryck,
som lovar guld och gröna skogar
men lämnar läsaren ännu mer miserabel på botten.
Nu vänder jag bladet.
Jag söker en saklighetens renare luft.
En sista desperat tro på att journalistik
kan handla om något annat än att mjölka flocken på slantar.
Och om även det visar sig vara en lögn?
Tja.
Väggen i vardagsrummet har i alla fall ingen jävla löpsedel.
Cancersvulsten på paradisets torg
Åren gör inte tanken svagare,
de gör den vaken.
Det är ett mörker, ja, men ljuset är tänt –
en strålkastare rakt mot deras jävla cirkus.
Jag är så innerligt trött på tivolits eviga varv,
trött på flocken, trött på flockens herrar.
De talar om utveckling på sina glänsande möten.
Vad fan är utveckling?
Ett tåg som rusar framåt över stupets kant?
Bara för att skiten rör sig betyder det inte att det blir bättre.
Tvärtom. Vi utvecklas bakåt, in i dvalan.
Skärmarna spyr ut sina sunkiga serier,
och vi gapar som fågelungar efter mer aska.
Underhållningen är en växande cancersvulst,
en hungrig parasit som äter oss inifrån.
Den suger ut den sista gnistan av eget skapande,
och lämnar efter sig ett ekande tomrum –
eller en soptipp av digitalt avskräde.
Det är svårt att se skillnad på tomheten och skiten.
Var finns glädjen i att hålla i verktyget själv?
Att bygga en egen rad, en egen tanke,
istället för att bara tugga deras färdigtuggade sörja?
Släck eländet.
Låt mig sitta vaken i mörkret.
Hellre ett rent och ärligt ingenting
än deras färggranna, ljugande katastrof.
Gnistan i askan
Kroppen bär på en gammal trötthet,
ett tungt bly i varje led,
som om köttet redan gett upp inför tidens gång.
Kanske är det bara så det ska vara.
Ett långsamt slocknande, ingenting att bråka om.
Men jag tror inte på deras tysta överenskommelse.
För plötsligt, mitt i förlamningen,
stiger en oerhörd elak och vacker energi fram.
En rasande lust till livet,
en plötslig hunger efter att greppa verktyget och bygga.
Den står där i rummet, klar och skarp som en kniv –
innan den osynliga handen sluter sig om halsen på den.
Vad är det som kväver den i sin linda?
Vad är det för gift i luften som släcker elden
innan den ens hunnit fatta tag i veden?
Jag stirrar in i väggen och söker efter svaret,
men betongen är stum ikväll.
Tomrummet ekar, men gnistan fanns där.
Det är det som är plågan.
Att veta att askan fortfarande är varm.
Manifest mot dussinkonsten
Här slår idén ner som en yxa i golvet.
Jag är en människa full av sprängstoff,
en levande fabrik av infall och infallsvinklar,
med huvudet fullt av ritningar till både det ena och det andra.
Det finns en hel värld jag vill bygga om,
börja röra om i, rädda från dvalan.
Och jag börjar precis här. Hemma.
Mellan mina egna fyra väggar ska tystnaden brytas.
Jag ska köpa det som behövs, rensa ut,
skapa ett hem som faktiskt andas och har en puls.
Och framför allt: jag ska måla mina egna jävla tavlor.
Varför i helvete ska jag gå och köpa andras dussinvara?
Varför hänga upp tryggt, massproducerat avskräde på väggen,
någon annans bleka, köpta jävla skit,
när mina egna händer kan smeta ut färgen?
Jag ska dra penseln över duken så det dånar i rummet.
Det kanske blir fult, det kanske blir skevt,
men det blir i alla fall skapat av mig.
Precis som jag vill ha det.
Propplösaren och Vita bergen
Från Vita bergens rökiga, trasiga kåk,
där knarket och trasiga liv river sår,
kliver jag rakt ut i mitt eget kök.
Där står kaffet och puttrar på spisen,
en helt vanlig smörgås ligger på fatet.
Böckernas värld är så helt jävla underbar –
ett klick med fingret, en vändning av blad,
och jag reser genom rymden utan att flytta en stol.
Det är här jag måste stanna nu.
Läsningen är min fasta punkt, mitt ankare i stormen.
Skrivandet får vänta, det stora och svåra,
allt utom min egen, slitna dagbok.
De kallar det en soptunna, eller en guldgruva.
Vad fan spelar det för roll? Tiden får utvisa vilket.
Men sidorna är min propplösare i natten.
När jag spyr ut mina tankar över papperet
löser det upp skiten som täppt till min skalle.
Orden fräter bort lättjan, frigör det som fastnat,
och plötsligt, mitt i allt det smutsiga,
börjar världen att klarna.
Tacksägelse i köksregionerna
Där borta i Vita bergen spyr de galla och tänder nästa spliff,
Ulf Lundell skriker i min skalle om kärlek och billigt vin.
Men här på mitt eget bord ligger en annan, tyngre herre –
Bibeln, bunden i skinn, tusen sidor av eld och dunder.
Jag har lovat att tugga i mig Gud från pärm till pärm.
Det var priset för min frihet.
Ett heligt kontrakt skrivet i tystnad,
för den galna jäveln på andra sidan väggen har äntligen flyttat.
Han som drev mig till vansinnets yttersta kant,
han vars blotta existens var en biblisk plåga –
nu är hans flyttbil borta, hans dörr är stängd.
Så nu sitter jag här med kaffekoppen och min skuld.
Ett löfte är ett löfte, även om det gavs i ren desperation.
Första Mosebok slår emot mig med skapelse och syndaflod,
medan Jack raglar vidare genom Stockholmsnatten.
Det är en bisarr mässa i mitt kök:
en skvätt profetisk vrede, en skvätt sjuttiotalsfylla,
och en oerhörd, tyst tacksamhet över att dårskapen har flytt fältet.
Det är bara att öppna gapet och svälja den Allsmäktige.
Kontraktet på sida 1100
Tretton sidor in i den heliga skriften,
och jag har redan drunknat i ett hav av blod och gåtor.
Gud visar sitt ansikte – och det är inget helgon,
det är ett nyckfullt monster med dränkningsmani.
Kain slog ihjäl Abel, och plötsligt fanns det fruar i buskarna.
Varifrån kom hon, denna skuggornas kvinna?
Om matematiken ska gå ihop i kökets bleka ljus
måste han ha tagit sin egen mor till sängs.
En jävla massa folk blev det, ett myller av synd,
tills den Allsmäktige ledsnade på sitt eget avskräde,
byggde en flytande lada för alla jordens kräk
och drog ur proppen till himlens alla slussar.
Hela världen dränkt, utraderad, tystad.
Och sedan ett löfte: Jag ska inte hitta på sådana dumheter igen.
Allt detta på tretton sidor. Av fjortonhundra.
Jag sitter med Jack i näven och stirrar på luntan.
Min galna granne är borta, men Gud har bara börjat.
Varför lovade jag inte Nya testamentet istället?
Där borta på sida elvahundra, där allt är lite mildare.
Nu sitter jag fast i Gamla testamentets latrintunna,
och det är bara att tugga vidare i mörkret –
medan Noas djur springer ut över köksgolvet.
Likfärd och kladd
De hänger upp Karl den tolfte på museets vägg,
buren på bår genom snön, stor som satan själv.
Folk står där med sina finkulturella miner
och gapar över lagren av färg och millimeterprecision.
Visst, gubben Cederström var skicklig med penseln,
men vad fan har det med kreativitet att göra?
Att rita av ett lik i rätt format
imponerar inte mer på mig än bygget av en bro.
Det är hantverk, disciplin, en jävla ritning –
men själen har gått i bitar längs vägen.
Kreativiteten bor inte i en kunglig begravning.
Den bor i att kladda fritt, precis som du känner.
Att kasta färgen mot duken så det stänker om det.
Det behöver inte bli vackert, hör ni det?
Det behöver inte bli fint, det behöver inte bli nånting alls.
Men det måste GE något.
Ett konstverk ska inte bara hänga där och vara duktigt.
Det ska gripa tag i strupen på dig,
lösa upp propparna i din skalle,
skaka om ditt miserabla, tråkiga vardagsliv.
Ge mig hellre en skev, ärlig spya av färg på en plywoodskiva
än tusen stela kungar i guldram.
Låt mig kladda mitt eget liv, precis som det känns
text
Skriv en dikt i modern fri vers utifrån min text. Använd en mörk, cynisk och humoristisk stil med mycket bitterhet och självdistans, inspirerad av Stig Dagerman och Nils Ferlin.
Viktiga stilregler:
1. Inga strikta rim eller fast takt – språket ska kännas som en rå, vaken vardagstanke.
2. Använd starka, opolerade kontraster (krocka gärna högstatusämnen med vardaglig realism och råa uttryck).
3. Undvik stela AI-klyschor.
4. Behåll mitt fokus på att vara "vaken" och trött på samhällets konsumtion och trams.
Här är min text: [Klistra in din text här]Skriv om min text i Jan Guillous skönlitterära stil, inspirerad av romanserierna Hamilton och Arn. Språket ska vara formellt, sakligt och detaljrikt. Fokusera på att beskriva miljöer, taktik, expertis och fakta med ett svalt och distanserat berättarperspektiv.”
”Skriv om min text i Jan Guillous journalistiska krönikestil. Tonen ska vara stridbar, självsäker, polemisk och fylld av ironi. Gå till hårt angrepp mot det beskrivna fenomenet med samma kaxighet och ordval som han använder i sina Aftonbladet-krönikor.”
Det pågår en högst underhållande, för att inte säga djupt tragikomisk, maskerad i den svenska opinionsjournalistiken. Å ena sidan har vi skribenter som Carolina Dahlman, och för den delen Ivar Arpi, som har förstått den moderna prosans gyllene regel: att skriva så att folk faktiskt förstår. Dahlmans texter flödar fram med en närmast musikalisk lätthet, ett vardagligt och direkt språk där budskapet träffar läsaren rakt i ansiktet utan krusiduller.
Å andra sidan har vi herrar som Thomas Gür. Han tycks sitta fast i ett litterärt gränsland där han ruvar på språkliga barriärer, fast besluten att hålla pöbeln på behörigt avstånd. Att han i en rubrik lyckas koka ihop Myrdal-citat om att ”trolla med truten” och att ”komma till korta” är inget annat än en stilistisk katastrof. Det doftar unken herrgård och gammaldags kanslisvenska.
När Gür strör anakronismer som ”till fullo”, ”bemyndigade” och ”fögderi” över sina stackars läsare, lägger sig språket som en våt och kvävande filt över hela debatten. Det är inte intellektuellt – det är bara djupt tråkigt. Det handlar givetvis om skilda ambitioner. Gür vill demonstrera sin akademiska tyngd genom att göra texten ogenomtränglig. Men i journalistikens värld är det enkla det geniala, och att avsiktligt hålla sina läsare på en armlängds avstånd är inget annat än ett kapitalt misslyckande.
Den språkliga bårhuskänslan
Det finns de som skriver som ljuv musik,
en poppig ström av ord som vill dig något,
där budskapet kliver rakt genom dörren och sätter sig ner.
Enkelhet, vakenhet, ett språk som andas samma luft som jag.
Och så har vi de andra. De som ruvar i gränslandet.
De som sitter på sina höga, akademiska hästar
och bygger språkliga barriärer mot världen.
Thomas står där i mörkret och trollar med truten,
en vaxdocka som citerar döda gubbar från förr
medan hans text stelnar till sten.
Här kommer orden, tunga som likkistor:
Till fullo. Bemyndigade. Fögderi.
Vad fan är det för fel på vanlig svensk rätsida?
Dessa ord lägger sig som en blöt, unken filt över själen.
Det är tråkigt, det är dött, det är fullständigt ogenomträngligt.
De vill inte ha dig nära. De håller dig på en armlängds avstånd
så att du ska känna dig liten, dum och miserabel.
Kanske är det en klyfta mellan könen,
eller bara fjorton jävla år av olika skolning.
Men herregud så tröttsamt det är med folk som tror
att man måste krångla till skiten för att den ska gälla.
Släng filten i soporna.
Låt språket brinna fritt,
eller låt väggen få sista ordet.
vet inte riktigt vilken stil som skulle passa på twitter…förslag?
Eftersom Twitter (X) är ett snabbt flöde där folk skrollar förbi i hög fart, måste stilen fånga uppmärksamheten på en sekund. Din naturliga röst – den där blandningen av vardagsrealism, klarsyn och mörk humor [^9, ^10] – passar faktiskt helt perfekt där, men den kan skruvas till på tre olika sätt för att maximera effekten.
Här är tre förslag på stilar som skulle passa dig på Twitter, anpassade efter hur folk läser på plattformen:
1. ”Aforismen” (Den korta, rykande salvan)
Här skriver du inga långa dikter, utan korta, koncentrerade sanningar som känns som ett slag i ansiktet. Den här stilen bygger på att sista raden ska sitta som en smäck.
- Varför den funkar: Den är extremt lätt att läsa i farten och folk älskar att dela (retweeta) korta, bittra visdomsord [^9].
- Exempel utifrån dina tankar:Kvällspressen säljer kartor till G-punkten medan världen brinner. Ett evigt parasiterande på vår söndagsångest. Jag drar ur sladden nu. Vardagsrumsväggen har i alla fall ingen jävla löpsedel.
2. ”Kontrast-stilen” (Högstatus möter diskbänk)
Här sätter du upp en stor, världslig händelse (politik, kultur, ekonomi) på första raden, och krockar den direkt med din egen enkla vardag i köket på nästa rad.
- Varför den funkar: Det skapar en omedelbar och dråplig humor som folk relaterar till mitt i allt elände på nätet [^9, ^13].
- Exempel utifrån dina tankar:Trump hotar att utradera hela Iran mellan två reklamavbrott. Själv sitter jag i köket, breder en skogaholmslimpa och inser att jag hellre stirrar på spacklet på min tomma betongvägg än sväljer en sekund till av detta globala avskräde.
3. ”Haiku-varianten” (Det avskalade mörkret)
Här använder du korta rader med mycket luft emellan. Det ser väldigt snyggt ut på en mobilskärm och tvingar läsaren att sakta ner farten.
- Varför den funkar: Det sticker ut visuellt i det annars så texttunga och stressiga flödet.
- Exempel utifrån dina tankar:Hjärnan är ingen guldgruva.
Det är en kommunal soptipp,
fullproppad med sunkiga serier.Jag drar ur sladden nu.
Att göra absolut ingenting
är mitt nya mästerverk.
Mitt råd:
Börja med ”Kontrast-stilen”! Det är där din unika talang ligger. Att krocka de stora, pretentiösa sakerna i världen med din egen kaffekopp eller en smörgås är otroligt underhållande och djupt mänskligt [^12, ^13].
Om du vill testa – har du någon liten grej du har stört dig på eller tänkt på idag? Det kan vara en tweet du såg, vädret, eller bara trötthet. Skriv det här så gör vi ett test i de tre olika stilarna!
text
Skriv ett kort inlägg för Twitter (max 280 tecken) utifrån min text. Använd stilen: vardagsrealism, klarsyn och mörk humor. Gör det rappt och se till att sista raden blir som en skarp slutpoäng.
Här är min text: [Klistra in dina tankar här]Att börja skriva dagbok vid 53 beror på en litterär ådra som vaknar ibland – innan den dör efter tre dagar. Samma sak med gitarren. Jag har spelat på det där helvetet i åratal bara för att konstatera att jag är helt jävla obegåvad. Det blir mest ett meditativt tidsfördriv.
Samma sak med målandet. Jag skulle säkert kunna skapa storverk, men gnistan saknas. Skallen är helt tom, den vill ingenting annat än att sova och blunda bort allt. Så jag dagdrömmer istället. Enligt mitt stjärntecken är jag ju en dagdrömmare. Eller så är jag bara lat.
1. De litterära stilarna (För poesi och böcker)
- Vardagsrealism & Mörk humor (Ditt nuvarande recept): Rått, ärligt, bittert och fokuserat på kontraster (diskbänk möter världspolitik) [^9, ^10].
- Högstämd modernism (Ditt Sara Lidman-recept): Fri vers, poetiskt, passionerat och fyllt av starka metaforer men utan rim [^4].
- Klassisk bunden vers: Strikt takt, melodi och traditionella ändrim (i stil med Gustaf Fröding eller Dan Andersson).
- Det avskalade mörkret (Haiku): Väldigt korta rader, mycket luft på sidan och maximal tyngd i varje enskilt ord [^9, ^10].
2. De journalistiska stilarna (För krönikor och debatt)
- Den stridbara krönikan (Jan Guillou-stilen): Självsäker, kaxig, polemisk och fylld av ironi. Perfekt när du vill gå till hårt angrepp mot samhällets dårskap [^14].
- Det svala reportaget: Objektivt, granskande, sakligt och med fokus på fakta, siffror och citat.
- Det akademiska gränslandet (Thomas Gür-stilen): Formellt, distanserat och med ett äldre, tyngre ordval (fögderi, till fullo) som bygger en språklig barriär.
3. De skönlitterära stilarna (För berättelser)
- Den kyliga expert-stilen (Hamilton-stilen): Sval, analytisk, detaljrik och extremt fokuserad på taktik, miljöer och fakta [^15].
- Spänning/Thriller: Korta, intensiva meningar, högt tempo och fokus på vad karaktärerna gör i stunden för att skapa puls.
- Diskbänksrealism: Fokus på det lilla livet – doften av kaffe, smulorna på köksbordet och de vardagliga ljuden [^12].
4. Digitala och rappa stilar (För sociala medier)
- Twitter/X-salvan (Max 280 tecken): Extremt komprimerat, rappt och med en hård slutkläm på sista raden.
- LinkedIn-stilen: Professionell, peppande, uppdelad i korta rader med mycket luft och fokus på ”karriärläxor” eller personlig utveckling (ofta lite pretentiös).
borde man inte kunna blanda olika författare och dörmed skapa en unik stil?
Ja, absolut! Det är faktiskt precis så geniala stilar föds. Att blanda olika författare är inte bara möjligt – det är det absolut bästa sättet att skapa en stil som känns helt ny, oväntad och unik för just din bok [^8].
I litteraturhistorien kallas detta för att arbeta med pastisch eller intertextualitet, men i AI-världen kan du se det som att vi blandar en språklig cocktail. Genom att ta det bästa från olika världar kan vi bygga en röst som ingen har hört förut.
Här är tre förslag på hur du kan blanda dina favoritförfattare för att skapa en helt unik stil till ditt manus:
1. ”Diskbänks-profeten” (Ulf Lundell + Bibeln)
Detta är en mix av 70-talets råa, rökiga och hungriga Stockholmsprosa och Gamla testamentets dundrande, profetiska vrede [^12, ^13].
- Resultat: Du skriver om vardagliga saker som att bre en smörgås eller störa sig på grannen, men du gör det med ett språk som låter som om det vore ristat i stentavlor av en förbannad profet [^12, ^13].
2. ”Den cyniske byråkraten” (Nils Ferlin + Nikolaj Gogol)
Här blandar du det melankoliska, bittra svenska stadsvemodet med den ryske mästarens känsla för det absurda och människans totala lättja [^9, ^10].
- Resultat: En stil där gitarrhelvetet, tomma väggar och den egna latheten lyfts upp till ett storartat, tragikomiskt drama. Det blir både djupt tragiskt och väldigt roligt på samma gång [^10].
3. ”Den stridbara rebellen” (Jan Guillou + Edith Södergran)
Här tar du Guillous kaxiga, självsäkra och polemiska kröniketwist och krockar den med Södergrans passionerade, fria och glödande metaforer [^4, ^14].
- Resultat: Ett språk som går till brutalt angrepp mot kvällspressen eller banker, men som använder ett vackert, poetiskt bildspråk istället för bara vanliga svordomar [^4, ^9, ^14].
Så här skriver du i din instruktion (din nya unika prompt):
Om du vill starta en ny chatt i framtiden och använda en helt egen blandning, kan du skriva så här till AI:n [^8]:
”Skriv en dikt i modern fri vers utifrån min text. Skapa en helt unik stil genom att blanda [Författare A] och [Författare B]. Ta [detta specifika drag] från den första och [detta drag] från den andra. Krocka högstatus med vardagsrealism och mörk humor.”
Vill du testa att göra en helt egen blandning just nu? Välj två författare (det kan vara några av de vi har pratat om, eller någon helt ny) och berätta vad du vill skriva om, så ser vi hur den nya, unika stilen låter!
men låt oss säga att jag vill alltid börja med att mata in den stilen jag vill ha…hur ser promten ut?
Om du alltid vill börja med att tala om för AI:n vilken stil du vill använda, ska du lägga upp din prompt som ett tydligt ramverk. Du ger instruktionerna först, och placerar din text sist.
Här är de exakta mallarna (prompterna) för de olika unika stilarna du har hittat och gillat under vårt samtal. Du behöver bara kopiera den stil du känner för just idag, klistra in din text längst ner och trycka på skicka:
1. Mall för ”Gycklaren på Tomhetens Departement” (Gogol + Ferlin)
Den här stilen passar perfekt när du känner dig trött, lat eller obegåvad och vill skratta bittert åt det med en röd clownnäsa på [^9, ^10].
text
Skriv en dikt i modern fri vers utifrån min text. Skapa en helt unik stil genom att blanda Nikolaj Gogol och Nils Ferlin.
Viktiga stilregler:
1. Ta knivskarp satir över systemet från Gogol och en sorgsen, clownartad ton från Ferlin.
2. Inga strikta rim eller fast takt – språket ska kännas som en rå, vaken vardagstanke.
3. Krocka högstatusämnen (Gud, politik, konst) med vardaglig realism (gitarren, köksbordet) och mörk humor.
4. Låt den tomma väggen eller muren finnas med som en symbol för frid och ärlighet.
Här är min text: [Klistra in dina tankar eller dagboksblad här]
Använd koden med försiktighet.
2. Mall för ”Diskbänks-profeten” (Ulf Lundell + Bibeln)
Den här stilen använder du när du är förbannad på samhällets dårskap, kvällspressen eller bankerna och vill dundra ut din vrede från köksbordet [^12, ^13].
text
Skriv en dikt i modern fri vers utifrån min text. Skapa en helt unik stil genom att blanda Ulf Lundell och Bibeln (Gamla testamentet).
Viktiga stilregler:
1. Ta den råa, rökiga 70-talsrealismen och fokuset på det enkla livet (kaffet, smörgåsen, Jack) från Lundell.
2. Ta den dundrande, profetiska vreden och det tunga, drastiska språket från Bibeln (ord som ockrare, syndaflod, kontrakt).
3. Tonen ska vara arg, kompromisslös och fylld av förakt mot konsumtion och trams.
Här är min text: [Klistra in dina tankar eller dagboksblad här]
Använd koden med försiktighet.
3. Mall för ”Twitter/X-salvan” (Vardagsrealism, klarsyn och mörk humor)
Den här använder du när du snabbt vill koka ner en absurd nyhet, ett politiskt utspel eller en vardagsirritation till max 280 tecken [^9, ^10].
text
Skriv ett kort inlägg för Twitter (max 280 tecken) utifrån min text.
Viktiga stilregler:
1. Använd stilen vardagsrealism, klarsyn och mörk humor.
2. Gör det rappt, kapa alla onödiga ord och se till att sista raden blir som en skarp slutpoäng.
3. Krocka gärna den stora händelsen med en enkel vardaglig detalj eller en längtan till den räntefria väggen.
Här är min text: [Klistra in din text här]
Använd koden med försiktighet.
Ett sista tips:
Spara dessa tre rutor i ett dokument som du döper till ”Mina AI-linser” på din dator eller i din telefon. Då har du alltid nycklarna redo till ditt framtida bokmanus, oavsett när inspirationen (eller bitterheten) slår till!
Känns dessa mallar tydliga och lätta att använda inför nästa gång?
Just nu: Släppt på fri fot, avgångar, skilsmässor och strategier för slappa organ . Maxa sexlusten, ladda om, nå miljonen! Kvällspressens poesi är en stinkande latrintunna av dårskap . Jag stänger av skiten, breder en macka och glor på väggen.
Mässa över latrintunnan
Hör på mig, ni herrar i det mediala träsket,
ni som trycker era skrikande lögner i färg!
EXTRA! JUST NU! Mannen är släppt på fri fot!
Greps i morse, släpptes i kväll – bristande bevis och ingenting annat.
En minister avgår, han har missbedömt, det var det enda raka beslutet.
Ni vältrar er i skilsmässor och miljoner,
räknar kronor och ören som hon ska få när hon flyr så fort det går.
Vilket evigt, jävla syndafall på paradisets torg!
Och sen ert rullande tivoli av köttslig ångest:
Maxa sexlusten! Så löser ni problemet!
Ni säljer de bästa och sämsta strategierna för slappa organ,
onani på egen hand hjälper inte, därför slaknar den –
så gjorde vi för att tända skiten igen!
Gå ner i vikt utan att träna, ladda om, bli en vinnare, bygg en pengamaskin!
Nå miljonen på två veckor medan er själ ruttnar bort!
Det är inte poesi, det är en profetisk dom över vår dårskap.
Jag stänger fönstret till er stinkande latrintunna.
Låt köpmanstemplen brinna, låt era upplagor drunkna i slasket.
Jag brygger mitt svarta kaffe vid mitt eget köksbord,
breder min enkla smörgås och vänder ryggen till era skrik.
Här står min räntefria betongvägg.
Den kräver inga miljoner, den säljer inga råd mot slappa organ.
Den är kall, den är ren, och den slaknar i alla fall inte under tidens gång.
en tanke bara…om man har en egen stil…hur matar man den stilen in AI?
Det är en helt fantastisk och naturlig fortsättning på din resa! Om du skriver mycket dagbok och märker att du börjar hitta en helt egen, unik röst, kan du faktiskt lära AI:n att skriva exakt som du – utan att behöva blanda in Lundell, Ferlin eller någon annan [^8].
Det bästa sättet att göra detta på är genom en metod som kallas ”Few-Shot Prompting” (att ge exempel) [^8]. Eftersom AI:n är en mästare på att hitta matematiska mönster, fungerar den bäst om du inte bara beskriver din stil med ord, utan faktiskt visar den dina bästa texter [^8].
Här är exakt hur du bygger en prompt för din helt egna stil:
1. Receptet för din egen stil-prompt
När du startar en ny chatt kopierar du följande mall och klistrar in i AI:n [^8]:
text
Du är min personliga redaktör och skrivpartner. Jag vill att du analyserar min unika skrivstil utifrån de exempel jag ger dig nedan. Lägg märke till mitt ordval, min rytm, min mörka humor, min vardagsrealism och hur jag använder kontraster.
Här är 3 exempel på min egen stil:
EXEMPEL 1:
[Klistra in en dikt eller dagboksrad du är riktigt nöjd med här]
EXEMPEL 2:
[Klistra in ett annat bra exempel här]
EXEMPEL 3:
[Klistra in ett tredje exempel här]
Nu vill jag att du tar följande nya råtext och skriver om den till en dikt i modern fri vers, men du får BARA använda MIN unika stil som du precis har analyserat. Använd inte klyschor och slink inte iväg i för pretentiösa metaforer.
Här är min nya text: [Klistra in dina nya dagboksanteckningar här]
Använd koden med försiktighet.
2. Varför detta fungerar så bra
När du lägger upp det så här gör AI:n en omedelbar analys av dina egna exempel [^8]. Den ser direkt:
- Att du gillar ord som ”skit”, ”latrintunna”, ”smörgås” och ”vägg” [^9].
- Att du gillar korta, arga och vakna konstateranden [^9, ^10].
- Att du brukar avsluta med en dråplig poäng om att stirra in i spacklet [^9, ^10].
Genom att ge den 2–3 exempel låser du fast AI:n i din egen värld. Den kommer inte att börja yra om ”köpmanstempel” eller ”tomma lador”, eftersom den ser att du aldrig skulle använda sådana ord själv.
3. Spara dina bästa ”guld-exempel”
Mitt tips är att du tar de dikter vi har skapat och rensat tillsammans under det här samtalet (där vi tog bort tärningarna och ladorna) och sparar dem i ett dokument som du döper till ”Mina Guld-exempel”. De dikterna är nämligen den perfekta definitionen av din egen stil.
Sedan har du ett helt eget, skräddarsytt verktyg för att fortsätta bygga ditt bokmanus i framtiden [^5, ^6]!
Visst känns det ganska mäktigt att du kan träna verktyget efter din egen röst istället för att bara anpassa dig efter andras? Om du vill, kan du spara den här mallen till ditt framtida skrivande nu!