Författare: Frank

Golfarmbåge kallas fenomenet när man har smärta vid armbågens insida.
Ofta har man då svårt att böja armbågen eller greppa saker, t.ex. hålla tunga matkassar. Denna åkomma är mycket vanligt förekommande hos idrottare, speciellt kastande idrottsutövare. Likt diagnosen tennisarmbåge, har inte några belägg för en inflammatorisk orsak hittats vid studier. Detta säger oss idag att det är mer denna kroniska överansträngning, som skapar en vidhäftande effekt emellan muskler och bindvävsskikt runt armbågen

När det gäller behandling måste man först försöka identifiera vilken vardagssituation som har skapat problemet så man kan undvika sådana situationer tills armbågen blir bättre igen.
När det gäller träning så kanske man kan försöka variera grepp i vissa övningar som tillåter det, för att minska belastningen på armbågen.

INSÄNDARE I ÖP – 1 november 2010
När jag 2007 fick min kandidat examen i Rehabiliteringsvetenskap, var jag stolt.

Tyckte jag fått en mycket bra utbildning och var ivrig att få använda mina nya viktiga kunskaper. Jag trodde att rehabilitering låg i tiden. Idag är jag rätt säker på att jag gjort en total felsatsning, ingen vill ju anställa oss. Jag undrar varför och vill ställa följande frågor.

Till Arbetsgivare, företag, kommuner, landsting, stat med flera:

Varför satsar ni inte mer på rehabilitering? Det är ju så lönsamt?

Sjukskrivningar kostar mycket pengar och personligt lidande. Det finns mycket man kan göra för att minska detta. (Jag har träffat många sjukskrivna, chefer, arbetsledare som säger att det behöver någon med mina kunskaper. Men vad hjälper det när ingen vill anställa oss.)

Varför anställer man oftast psykologer, socionomer och PAvetare på tjänster som är inriktade mot rehabilitering? Inget ont om dessa utbildningar, de har stor bredd men är inte inriktade på rehab i samma utsträckning som vi. Vi borde arbete parallellt/tillsammans, komplettera varandra och inte konkurera om samma tjänster (där vi rehabvetare oftast förlorar). Tillsammans skulle vi få en enorm bredd och möjlighet.

Saknas det något i vår utbildning? I så fall vad?

Till Mittuniversitetet:

Varför fortsätter ni utbilda rehabvetare när ingen vill ha oss?

Om ni fortsätter, måste ni satsa på att få ut kunskap om utbildningen/etablera yrket.

Fortfarande efter så många år vet ingen, vad vi kan erbjuda för kunskaper och vad vi kan arbeta med. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag förklarat det för vänner, arbetsgivare mm. Inte ens arbetsförmedlingen/arbetsförmedlare vet och förstår vad de ska matcha oss mot.

Ska utbildningen fortsätta, se över innehållet, något måste fattas eftersom ingen vill ha oss. Vad? Jag vill veta.

Det känns som ett stort slöseri med tanke på all tid, arbete, pengar, kunskap, och engagemang som jag lagt ner, men nu ger jag upp. Jag tänker söka jobb som lokalvårdare eller något annat uppnåbart.

Jag försöker, jag har kunskaper, idéer, intresse, engagemang, behov finns och jag vill arbeta med rehabilitering. Men det hjälper inte!

En mycket besviken rehabvetare (blivande lokalvårdare?)

---